Segern som var en förlust som kan vändas till segrar

Det var nästan ingen som trodde på det svenska laget. Efter 1-1 mot Nigeria och 0-2 mot USA krävdes det seger med tre mål mot Nordkorea som hade presterat ännu bättre än förväntat i årets VM i Kina.

Bara lagets tränare Thomas Dennerby höll envis fast vid att det borde vara möjligt att göra ett mål varje halvtimme. Han jämfördes med Iraks propagandaminister Bagdad Bob i en kvällstidning, en jämförelse som gick över gränsen. Men Thomas är ju den som ska motivera laget. Vad annars skulle han ha sagt? Att man hade ingen chans och allt var hopplöst, på det viset är man ingen ledare värt namnet. En mening skulle han inte ha sagt och det var efter matchen mot USA när han påstod att man hade fått USA dit man ville ha dem. Nej, det var ett felgrepp. USA vann med 2-0 och visst hade man inte fått dit dem man ville ha dem. Tvärtom. Men sånt händer när man får en mikrofon framför näsan varje timme.

Ett mål varje halvtimme.

Det tog mindre än en halvtimme i ödesmatchen i dödens grupp. Matchklockan visade 3:54 när Lotta Schelin nickade in Therese Sjögrans inlägg. Ett snabbt mål. Och svenskorna gjorde en mer än godkänt insats. De kämpade, slet, hjälpte varandra och pressade Nordkorea ordentligt. Vann nästan alla närkamper, men sen hände det. Första vassa kontringen ledde till ett 30 metersskott och kvitteringen.

1-1 efter 21 minuter. Nu hade man bara 69 minuter kvar för att göra ytterligare tre mål.

Vickans passning efter sju minuter in i andra halvleken. En passning i yttersta världsklass. Lotta tar emot bollen. Göteborgskan som svenska journalister har jämfört med Zlatan eller Fredrik Ljungberg. Hon är så mycket elegantare. Mig har hon ofta låtit tänka på Thierry Henry och likt Thierry drog hon elegant förbi två av dessa oerhört kraftfulla nordkoreanskor och gjorde 2-1. En passning i världsklass och ett avslut i världsklass.

Några minuter senare hamnar bollen framför Hanna Marklund, målvakten är borta och Hanna så överraskad att hon spelar bollen mot den försvarare som stod på linjen. Om det hade varit 3-1 efter 56 minuter, vem vet inte jag...

Nej, slutresultatet var 2-1 och segrarna satt länge kvar på gräset och Lotta som äntligen hade visat kritikerna vad hon kan som hade gjort båda mål - hon var inte glad, hon grät bittra tårar och intervjun med Vickan efter matchen måste varit så tufft för lagkaptenen som är en förebild för tiotusentals unga tjejer. Hennes röst var nära att brista när hon pratade om den j..la Nigeria-matchen som hade förstört allt. Sista kvarten när backarna backade och mittfältet rasade ihop.

Den svenska pressen hakar på och på ledarplats i DN Sport skriver Esk i all sin förträffliga grabbighet den svenska damfotbollen svansång. Han filosofierar om en seger som är värre en en förlust och känner sig riktigt träffsäker med alla jämförelser och språkspel som inte fungerar.

Alla dessa herrar som skriver ner det svenska landslaget och dess tränare har inte sett många damfotbollsmatcher. Jag såg Esk en gång på Kanalplan när Hammarby spelade den här säsongen. Aldrig på Kristinebergs IP eller på Skytteholm. Men experter är de allihopa.

Och när man läser foruminläggen på SVD eller Aftonbladet - alla dessa gubbiga grabbar som skriver ner damfotbollen som är sämre än division 7 herrar osv osv. Jag skulle gärna ha sett de igår mot det svenska damlandslaget. Ingen av dessa besserwissrar som skriver att tjejer inte skulle spela fotboll - de skulle få hjärtinfarkt om de skulle springa så mycket som Therese Sjögran gjorde i går - och detta efter 20 minuter.

Therese gjorde en otrolig match. Det var många som var bra, egentligen alla igår, men Sjögran spelade i en klass för sig.

Esk påstår att vi får vänja oss att laget de kommande åren sitter "på planet hem när medaljracet börjar".

Och påstår att återväxten är urdålig och nämnar F19-landslaget.

Aftonbladets Jennifer Wegerup tycker att Thomas Dennerby (kriminalinspektören) är en självbedragare när också han pratar om en enda dålig kvart och liksom Esk (kanske har de tagit en öl tillsammans i går kväll och diskuterat strategin) är Jennifer säker på att Sveriges tid är över inom damfotbollen.

Stämmer det då? Hur var Sveriges VM? Är tiden över och Sverige blir lika betydelselös inom damfotbollen som i herrfotbollen där laget just nu halkade ner åter igen en plats ner till 20 på världsrankinen?

Två namn i startelvorna var förknippade med för lite matchpraxis: Hedvig Lindahl spelade bara fem matcher för Linköping innan hon fick Thomas Dennerbys förtroende att stå som förste målvakt efter Carro Jönssons skada. Jättetavlan mot USA var ett bevis på för lite matchpraxis. Det var matchavgörande. Mot Nordkorea var Hedvig bra och inte ska man missförstå mig, hon är en jätteduktig målvakt och en av de bästa vi har i Sverige, men Sofia Lundgren borde ha stått i målet. Hon hade 18 matcher i Damallsvenskan och den praxis som en målvakt måste ha i en så viktig och stor turnering.

Hanna Ljungberg är det andra namnet. Hanna har haft många skador, inte spelat mycket i Damallsvenskan, men ändå fick hon platsen i mitten och Lotta Schelin som bara ösar in mål i serien fick spela på högerkanten mot Nigeria där hon var inte lika mycket värd som hon kan vara i mitten. Jag verkligen beundrar Hanna Ljungberg som är inte bara en av de största profilerna i svensk damfotboll utan också en mycket trevlig människa. Men man borde satsat på Lotta i mitten. Det är laget som är viktigast och jag skulle ha använt Hanna som en mycket duktig inhoppare, men inte på 90 minuter från start efter skadorna under den här säsongen. Men sådana beslut är svåra att fatta och svåra att förmedla.

Jag tyckte också att allt för många tjejer fick spela på andra platser än i klubblagen. Sara Thunebro är högerback i Djurgården, men hon fick spela vänsterback. Sara Johansson spelar på högerkanten i Hammarby, när hon kom in mot Nigeria fick hon spela vänster. Åtta backar ingick i laget, men på vänsterkanten var det tunt. Där borde man tagit med Maria Bergqvist från Umeå, en annan tjej som är väldigt duktig på vänsterkanten är Hammarbys Annica Svensson, Bergqvist var nära, Svensson inte ens bland de 30.

Caroline Seger och Nilla Fischer växte oerhört i Nordkorea matchen. Att åka ur var hemskt, men matchen de gjorde mot Nordkorea kan Sverige bygga på.

Det som Sverige är inte bra på är passningsspelet framåt. Man har en av världens bästa passningsspelare, hon heter Victoria Svensson, men många andra behöver förbättra passningsspelet som fungerar mycket bättre i andra lag. Fysiken är det egentligen inget fel på, ändå tappade man kraften både mot Nigeria och USA. Men passningsspelet är också nånting som man ofta saknar i Damallsvenskan, där det finns ett antal klubbar som spelar väldigt gammaldags brittiskt med långbollar i förhoppningen att snabba forwards hittas i djupled. Det funkar inte. Titta på hur brasilianskorna rullar boll och inte bara världens bästa Marta utan egentligen hela laget.

Nästa problemet: Man skapar allt för få målchanser även när man dominerar matcherna i bollinnehav. Det återspeglas lite grann i många matcher som jag sett i Damallsvenskan den här säsongen och tro mig jag sett mer än 25 matcher. Mycket spel på mittfältet i många matcher, inte många målchanser. Det måste lagen i serien och landslaget jobbar stenhårt på. Utveckla kantspelet måste några klubbar göra.

Och en sak till: Ta till vara på målchanserna. Också detta en spegel på Damallsvenskan tyckte jag. Djurgården har tappat mot Umeå just på grund av detta veckorna före VM. Där hade man många målchanser mot Sunnanå, Bälinge, Örebro, men gjorde inte tillräckligt mål på dem. Det finns ett fåtal riktigt duktiga målgörare i serien och de främsta är Schelin och Marta både ifjol och i år. Det behövs mer.

De kommande veckorna kan det hända att några av den gyllene generationen säger adjö till landslaget: Victoria Svensson, Hanna Marklund, Karolina Westberg och Therese Sjögran. Hanna Ljungberg vill fortsätta. Men slutar de fyra först nämnda blir det en stor utmaning för Dennerby att fortsätta på generationsväxlingen.

Spelaren som jag saknade mest av alla i VM var förstås Malin Moström. Hennes nr 6 i Umeå IK kommer aldrig användas av en annan spelare har man sagt och det är förståeligt. När hon fanns på fotbollsplanen gav det säkerhet, hon kunde lyfta laget som ingen annan.

Framtiden för svensk damfotboll ser jag inte alls så mörkt som Esk eller Wegerup. Det finns talanger. Titta på Hammarbys unga tjejer såsom Anna Lindblom, Louise Fors, Daniella Chamoun, Jessica Landström som alla finns i ungdomslandslagen. Djurgårdens Emma Lundh. Linda "Foppa" Forsberg är redan på väg in mot A-landslaget. Linköpings Kosovare Asllani. Umeås Emma Berglund. Malmös Malin Levenstad. Så länge Damallsvenskan är världens bästa serie kommer återväxten att komma och jag instämmer med Dennerby som sa att marginalerna har krympt. Det är inte så att Sverige blivit mycket sämre och avståndet till de stora har ökat. Nej. Titta bara på Norge som försvann ur toppen något år, men som kom tillbaka 2005 i EM och som kommer att spela semifinal här i Kina.

Det finns anledning att vara jättebesviken över den tidiga hemresan, men alla visste att gruppen var mycket svårt. Sverige kunde ha klarat sig med en seger över Nigeria, men den kom inte. Det finns anledning att analysera, att prova nya spelare, att förbättra passningsspelet, men Esk och Wegerup, gå och ta en öl till, det finns ingen anledning att deppa. Sverige går till OS och till EM och har en chans att gå långt där.

Andan som man visade i Nordkorea matchen är det som man kan bygga på. Det lossnade för Lotta Schelin som är en av världens bästa forwards, hon är bara 23 år. Laget är i en uppförsbacke, men det kommer att gå uppför backen och hävda sig, you bet.